Krama mig!
då var man hemma igen efter en snabbvisit i Motala.
Kände i onsdags att jag bara var tvungen att åka till Motala och träffa S en sista gång..
en sista gång innan allt drar igång. vi vet ju egentligen inte riktigt hur det blir..
om han kommer dömmas för nåt och få fängelse eller om han har tur och får komma till behandlingshem.
men jag hade otur..
ja lyckades komma iväg till motala igår eftermiddag, efter många timmars mental förberedelse, men då hade polisen hämtat S till förhör på polisstationen och han sitter nu anhållen.
Vi kan självklart inte ha nån kontakt med honom så länge han sitter anhållen och polisen får inte berätta mycket.
vi vet lika lite som ni andra som läser tidningen.
Jag har iaf en underbar karl som åkte enda till motala för att hämta hem mig igen.
känns otroligt skönt att va hemma igen och de ska bli skönt att få krypa ner i sin egen säng ikväll.
jag känner mig utmattad, mest mentalt men även fysiskt.
försöker att inte tänka så mycket utan hålla mig sysselsatt hela tiden.
skillnaden nu mot att "bara" vara deprimerad är att glädjen kommer lättare mellan varven.
men det är en helt annan sorg och nedstämdhet som är mer konkret och som man lätt blir påmind om hela tiden.
depressionen är mer som ett stort vakum där man nästintill är oförmögen att känna glädje.
jag hoppas bara den här persen snart kan vara över så man får slippa gå och undra över hur allt ska bli.
jag är inte fysiskt närvarande vid allt som rör S nu men mentalt är jag där större delen av tiden.
det går helt enkelt inte att stänga av sina känslor hur gärna man än vill.
förnuftet vet att jag inte kan påverka situationen nånting men att vara oberörd i en sån här situation är omöjligt!
Nu är jag så trött att ögonen går i kors på mig.
dags att krypa ner under täcker snart.
ska kramas riktigt ordentligt med min fantastiska karl ikväll!
har ett stort av behov av närhet nu för tiden.
Auf wiedersehen..
Kände i onsdags att jag bara var tvungen att åka till Motala och träffa S en sista gång..
en sista gång innan allt drar igång. vi vet ju egentligen inte riktigt hur det blir..
om han kommer dömmas för nåt och få fängelse eller om han har tur och får komma till behandlingshem.
men jag hade otur..
ja lyckades komma iväg till motala igår eftermiddag, efter många timmars mental förberedelse, men då hade polisen hämtat S till förhör på polisstationen och han sitter nu anhållen.
Vi kan självklart inte ha nån kontakt med honom så länge han sitter anhållen och polisen får inte berätta mycket.
vi vet lika lite som ni andra som läser tidningen.
Jag har iaf en underbar karl som åkte enda till motala för att hämta hem mig igen.
känns otroligt skönt att va hemma igen och de ska bli skönt att få krypa ner i sin egen säng ikväll.
jag känner mig utmattad, mest mentalt men även fysiskt.
försöker att inte tänka så mycket utan hålla mig sysselsatt hela tiden.
skillnaden nu mot att "bara" vara deprimerad är att glädjen kommer lättare mellan varven.
men det är en helt annan sorg och nedstämdhet som är mer konkret och som man lätt blir påmind om hela tiden.
depressionen är mer som ett stort vakum där man nästintill är oförmögen att känna glädje.
jag hoppas bara den här persen snart kan vara över så man får slippa gå och undra över hur allt ska bli.
jag är inte fysiskt närvarande vid allt som rör S nu men mentalt är jag där större delen av tiden.
det går helt enkelt inte att stänga av sina känslor hur gärna man än vill.
förnuftet vet att jag inte kan påverka situationen nånting men att vara oberörd i en sån här situation är omöjligt!
Nu är jag så trött att ögonen går i kors på mig.
dags att krypa ner under täcker snart.
ska kramas riktigt ordentligt med min fantastiska karl ikväll!
har ett stort av behov av närhet nu för tiden.
Auf wiedersehen..
Knark är bajs!
Känner mig helt tom i inombords just nu.
Hur mycket man än anstränger sig går det inte att vara opåverkad av det som händer runtomkring.
mitt fokus borde vara på att ta hand om barnen men istället har det gått till att gå omkring och va orolig och inte veta hur det ska bli och om han mår bra.
Fruktansvärt förbaskat less på att gå och oroa mig för den herren och just nu förtjänar han inte ens min ängslan och tid. men vad gör man? man kan ju inte bara stänga av..
jag har distanserat mig så gott det går. men nånstans vill jag trots allt ha kontroll och VETA vart han befinner sig och bara veta att han han sitter inlåst nånstans där han inte kan skada sig själv (eller andra) nåt mer.
jag fick just reda på att hans kompis dött.. endast 21 år gammal!
tagit en överdos, troligtvis samma läkemedel som S tagit 2 veckor tidigare och hamnat på intensiven av.
S kunde ha fått samma öde..
Att inte ens ens egna barn kan ge en kraften och motivationen att sluta med droger visar ju vilket beroende dem skapar.
S har fått så himla många chanser nu att jag tvivlar på att han nånsin kommer ta sig ur det.
men det får väl tiden utvisa.
Nu sitter han åtminstone i tryggt förvar. Inlagd enligt LPT.
Nog om dessa tråkigheter.. kände bara att jag var tvungen att skriva av mig lite.
Knark är bajs! ok?!
Idag har vi varit på sjukan och haft matträning med Alfred. första målet gick jättebra och vi blev väldigt imponerade allihop! :-) andra målet gick sämre. Alfred var trött och grinig och ville inte alls samarbeta.
men imorrn tar vi nya tag igen! :-)
var även en sväng till BVC och alfred fick 2 vaccinationer.
trots allt elände runt omkring mår jag faktiskt ok.
det kunde va värre men det kunde oxå va bättre.
så jag fortsätter streta på mot min strävan att få bli frisk!
Nu ska min trotsiga 2,5 åring få kvällsmat. (Ja, andra oxå förstås)
så det får bli allt för idag!
Auf wiedersehen..
Hur mycket man än anstränger sig går det inte att vara opåverkad av det som händer runtomkring.
mitt fokus borde vara på att ta hand om barnen men istället har det gått till att gå omkring och va orolig och inte veta hur det ska bli och om han mår bra.
Fruktansvärt förbaskat less på att gå och oroa mig för den herren och just nu förtjänar han inte ens min ängslan och tid. men vad gör man? man kan ju inte bara stänga av..
jag har distanserat mig så gott det går. men nånstans vill jag trots allt ha kontroll och VETA vart han befinner sig och bara veta att han han sitter inlåst nånstans där han inte kan skada sig själv (eller andra) nåt mer.
jag fick just reda på att hans kompis dött.. endast 21 år gammal!
tagit en överdos, troligtvis samma läkemedel som S tagit 2 veckor tidigare och hamnat på intensiven av.
S kunde ha fått samma öde..
Att inte ens ens egna barn kan ge en kraften och motivationen att sluta med droger visar ju vilket beroende dem skapar.
S har fått så himla många chanser nu att jag tvivlar på att han nånsin kommer ta sig ur det.
men det får väl tiden utvisa.
Nu sitter han åtminstone i tryggt förvar. Inlagd enligt LPT.
Nog om dessa tråkigheter.. kände bara att jag var tvungen att skriva av mig lite.
Knark är bajs! ok?!
Idag har vi varit på sjukan och haft matträning med Alfred. första målet gick jättebra och vi blev väldigt imponerade allihop! :-) andra målet gick sämre. Alfred var trött och grinig och ville inte alls samarbeta.
men imorrn tar vi nya tag igen! :-)
var även en sväng till BVC och alfred fick 2 vaccinationer.
trots allt elände runt omkring mår jag faktiskt ok.
det kunde va värre men det kunde oxå va bättre.
så jag fortsätter streta på mot min strävan att få bli frisk!
Nu ska min trotsiga 2,5 åring få kvällsmat. (Ja, andra oxå förstås)
så det får bli allt för idag!
Auf wiedersehen..
Kolla in Dylan!
Ikväll har jag äntligen börjat känna mig piggare.
så pigg att jag undrar om jag kommer kunna somna ikväll.
det känns som att lusten att börja ta tag i saker och göra nåt börjar komma tillbaka :-)
lite mer livsglädje! hur underbart är inte det!? :-)
om det inte vore för den där jäkla infektionen jag åkt på känns det som jag kunnat få massa gjort här hemma!
jag har saknat den känslan.
så nu hoppas vi att penicillinet ska börja göra nytta så vi kan få ordning på livet igen. :-)
verkar som att nya antideppen ger resultat.
men vi har inte sett hur det slutar än..
brukar börja så här varje gång.. sen vänder det igen..
men jag håller tummarna lika hårt den här gången! :-)
Finns en liten tjej i USA som heter Dylan som oxå har Holoprosencefali.
Hon är hur söt som helst!
Hennes mamma har lagt upp videos på sin blogg när dottern tränar på att lära sig gå tillsammans med sin sjukgymnast (?) och jag blir så lycklig när jag ser dem!
Jag känner igen så mycket av hennes kroppsspråk och utseende i alfred och självklart känner man extra för barnen med samma diagnos som ens egen när man vet vilken kamp dem har i livet.
Hon är helt underbar den här flickan och jag tänker nästintill beordra er att gå in och kika på mammans blogg där filmerna finns!!
http://cutelittlemonkeys.blogspot.com/
Jag har fått mammans tillåtelse att publicera hennes blogg här så ni är alla välkomna att gå in och kika. :-)
lämna gärna en liten kommentar så blir hon säkert superglad!
När man ser hur tappra dem här barnen är och hur dem kämpar kan man inte låta bli att förundras!
men ingenting är omöjligt! vi har väl haft en ganska realistisk syn på alfred och han förmågor.
Vi tar inte förgivet att han kommer lära sig gå och springa som andra friska barn gör.
det handlar inte om pessimism från vår sida utan mer om att se alfred för den han är och inte blunda för dem svårigheter han kommer ha i livet.
om han tillslut lär sig att gå är det bara en stor bonus och ingen kommer vara lyckligare än vi! :-)
Nej, nu börjar tröttheten smyga sig på.
skulle behöva duscha innan jag kryper i säng så det kanske är dags att avrunda här.
imorrn kommer alfreds arbetsterapeut och gör en uppföljning på pandastolen och ser så den funkar och är rätt inställd. då vill man inte lukta svett!
bilen ska även besiktigas så jag kommer vara allena med barnen när hon dyker upp eftersom krille kommer va på besiktningen. Undrar hur mycket hemläxa vi kommer få på den... suck!
jaja, mot duschen!
Auf wiedersehen!
så pigg att jag undrar om jag kommer kunna somna ikväll.
det känns som att lusten att börja ta tag i saker och göra nåt börjar komma tillbaka :-)
lite mer livsglädje! hur underbart är inte det!? :-)
om det inte vore för den där jäkla infektionen jag åkt på känns det som jag kunnat få massa gjort här hemma!
jag har saknat den känslan.
så nu hoppas vi att penicillinet ska börja göra nytta så vi kan få ordning på livet igen. :-)
verkar som att nya antideppen ger resultat.
men vi har inte sett hur det slutar än..
brukar börja så här varje gång.. sen vänder det igen..
men jag håller tummarna lika hårt den här gången! :-)
Finns en liten tjej i USA som heter Dylan som oxå har Holoprosencefali.
Hon är hur söt som helst!
Hennes mamma har lagt upp videos på sin blogg när dottern tränar på att lära sig gå tillsammans med sin sjukgymnast (?) och jag blir så lycklig när jag ser dem!
Jag känner igen så mycket av hennes kroppsspråk och utseende i alfred och självklart känner man extra för barnen med samma diagnos som ens egen när man vet vilken kamp dem har i livet.
Hon är helt underbar den här flickan och jag tänker nästintill beordra er att gå in och kika på mammans blogg där filmerna finns!!
http://cutelittlemonkeys.blogspot.com/
Jag har fått mammans tillåtelse att publicera hennes blogg här så ni är alla välkomna att gå in och kika. :-)
lämna gärna en liten kommentar så blir hon säkert superglad!
När man ser hur tappra dem här barnen är och hur dem kämpar kan man inte låta bli att förundras!
men ingenting är omöjligt! vi har väl haft en ganska realistisk syn på alfred och han förmågor.
Vi tar inte förgivet att han kommer lära sig gå och springa som andra friska barn gör.
det handlar inte om pessimism från vår sida utan mer om att se alfred för den han är och inte blunda för dem svårigheter han kommer ha i livet.
om han tillslut lär sig att gå är det bara en stor bonus och ingen kommer vara lyckligare än vi! :-)
Nej, nu börjar tröttheten smyga sig på.
skulle behöva duscha innan jag kryper i säng så det kanske är dags att avrunda här.
imorrn kommer alfreds arbetsterapeut och gör en uppföljning på pandastolen och ser så den funkar och är rätt inställd. då vill man inte lukta svett!
bilen ska även besiktigas så jag kommer vara allena med barnen när hon dyker upp eftersom krille kommer va på besiktningen. Undrar hur mycket hemläxa vi kommer få på den... suck!
jaja, mot duschen!
Auf wiedersehen!
Som en ynklig patetisk karl!
Nu har jag varit sådär usel på att uppdatera igen.
men mycket har hänt den senaste veckan och jag har som vanligt inte orkat.
nu kör vi igen!
sist jag skrev visste vi inte om det skulle bli nån operation eller ej.
men ni som känner mig (och är trogna läsare) förstår nog att det blev både sthlms-resa och operation! wiiiee!
vi begav oss upp till sthlm på eftermiddagen och var framme vid 16.30.
Alfred hade lyckats slita ut sonden på vägen upp nån gång men den här gången körde vi bara vilse en gång.
framsteg! :-)
när vi väl kom fram fick vi reda på att vi skulle byta avdelning och blev iväglotsade till grannavdelningen.
vi börjar med alla förberedelser, tar prover, sätter infart och badar, men vi vet egentligen inte om han faktiskt kan opereras dagen efter. vi går och väntar på att en narkosläkare ska komma och göra en bedömning men ingen narkosläkare dyker upp. senare får vi veta att alfred står först på listan och ska alltså opereras redan kl 08.00 på morgonen! men ff vet vi inte om han egentligen är "godkänd" för operation.
han får iaf dropp på natten och fasta från kl 02.00 och sköterskan väcker oss straxt före 7 på morgonen för ytterliggare ett bad. dem följer oss till operationen och krille får klä på sig skyddskläder för att följa med alfred in till sövningen. (egentligen hade jag tänkt följa med men mina nerver pallade inte trycket..).
själva ingreppet tog knappt en timme och vi hann käka frukost under tiden.
sen när dem är klara är alla inblandade jätteglada och säger att allt har gått jättebra!
han behöver ingen plats på BIVA utan klarar sig fint på uppvaket.
när vi kommer dit är alfred trött men har börjat vaknat lite i mellanåt.
han har ont och kvider av smärta varje gång han vaknar till. han får smärtstillande hela dan och sover i princip hela tiden. sköterskorna hade väl räknat med att han skulle kunna åka upp till avdelningen efter 2-4 timmar men alfred har lite svårt att hålla saturationen (syresättningen) och samlar även på sig vätska och blir som en liten boll. så det blir istället 10 timmar på uppvaket och det var de längsta timmarna i mitt liv tror jag! så jääääävla långtråkigt! men tack och lov kunde vi åtmminstone lämna honom där medan vi gick och åt etc.
på kvällen vid 20-tiden fick vi åka upp till avdelningen och jag begav mig till hotellet för att sova ut.
Klickbara bilder.
Allt som allt gick operationen över förväntan!
och vi är jättelättade att den äntligen är över.
men det tar ju ett tag innan man kommer in i det praktiska med den nya sonden.
men så är det ju med allt :-)
nu kan de bara bli bättre!
I helgen började jag känna mig krasslig och trodde jag åkt på halsfluss då min hals värker som tusan.
fick tid till vårdcentralen igår och gick hem med recept på kåvepenin.
bihåleinflammation kan tydligen oxå ge ont i halsen och öronen.
jag kurerar mig så in i helvete och ingen ska få undgå mitt gnäll!
jag är så jävla sjuk!
tyck synd om mig då!
fruktansvärt patetisk och ynklig..
halvt döende!
men får man ingen sympati från karln gör man allt för att bli lite ompysslad :-P
idag var vi först på möte med Alfreds doktor och precis efter det med en handläggare från LSS.
Alfreds läkare är jättebra! Hon låtsas inte att hon kan allt om alfred och hans diagnoser och försöker verkligen se till att vi får träffa specialister inom nevrologi bl.a. gööörbra! vi är tacksamma för allt som kan hjälpa alfred!
mötet med LSS gick oxå jättebra. troligtvis kommer vi få avlastning i form av kortidsboende för alfred 1 dygn/vecka på ett boende som heter Skeden. ingenting är klubbat och klart än men det ser iaf ljust ut för oss!
sen tar det väl ca 2-3 månader innan allt är klart men nu är det iaf i rullning.
Det är mycket som har hänt senaste veckan och jag orkar inte dra allt på bloggen.
men nu verkar allt va i sin ordning igen och saker kan bara bli bättre.
jag har förövrigt börjat med ny medicin (igen) och håller varje tumme och tå för att den här ska va rätt!
Måste bara få avsluta med att säga hur tacksam jag är för mina fina vänner jag har runtomkring mig!
ni anar inte hur mycket ni betyder för mig och hur mycket bara en liten rad på facebook kan göra!
fortsätt skriva på facebook och fortsätt kommentera här! det gör mig riktigt glad!
Auf wiedersehen..
men mycket har hänt den senaste veckan och jag har som vanligt inte orkat.
nu kör vi igen!
sist jag skrev visste vi inte om det skulle bli nån operation eller ej.
men ni som känner mig (och är trogna läsare) förstår nog att det blev både sthlms-resa och operation! wiiiee!
vi begav oss upp till sthlm på eftermiddagen och var framme vid 16.30.
Alfred hade lyckats slita ut sonden på vägen upp nån gång men den här gången körde vi bara vilse en gång.
framsteg! :-)
när vi väl kom fram fick vi reda på att vi skulle byta avdelning och blev iväglotsade till grannavdelningen.
vi börjar med alla förberedelser, tar prover, sätter infart och badar, men vi vet egentligen inte om han faktiskt kan opereras dagen efter. vi går och väntar på att en narkosläkare ska komma och göra en bedömning men ingen narkosläkare dyker upp. senare får vi veta att alfred står först på listan och ska alltså opereras redan kl 08.00 på morgonen! men ff vet vi inte om han egentligen är "godkänd" för operation.
han får iaf dropp på natten och fasta från kl 02.00 och sköterskan väcker oss straxt före 7 på morgonen för ytterliggare ett bad. dem följer oss till operationen och krille får klä på sig skyddskläder för att följa med alfred in till sövningen. (egentligen hade jag tänkt följa med men mina nerver pallade inte trycket..).
själva ingreppet tog knappt en timme och vi hann käka frukost under tiden.
sen när dem är klara är alla inblandade jätteglada och säger att allt har gått jättebra!
han behöver ingen plats på BIVA utan klarar sig fint på uppvaket.
när vi kommer dit är alfred trött men har börjat vaknat lite i mellanåt.
han har ont och kvider av smärta varje gång han vaknar till. han får smärtstillande hela dan och sover i princip hela tiden. sköterskorna hade väl räknat med att han skulle kunna åka upp till avdelningen efter 2-4 timmar men alfred har lite svårt att hålla saturationen (syresättningen) och samlar även på sig vätska och blir som en liten boll. så det blir istället 10 timmar på uppvaket och det var de längsta timmarna i mitt liv tror jag! så jääääävla långtråkigt! men tack och lov kunde vi åtmminstone lämna honom där medan vi gick och åt etc.
på kvällen vid 20-tiden fick vi åka upp till avdelningen och jag begav mig till hotellet för att sova ut.
Klickbara bilder.
Allt som allt gick operationen över förväntan!
och vi är jättelättade att den äntligen är över.
men det tar ju ett tag innan man kommer in i det praktiska med den nya sonden.
men så är det ju med allt :-)
nu kan de bara bli bättre!
I helgen började jag känna mig krasslig och trodde jag åkt på halsfluss då min hals värker som tusan.
fick tid till vårdcentralen igår och gick hem med recept på kåvepenin.
bihåleinflammation kan tydligen oxå ge ont i halsen och öronen.
jag kurerar mig så in i helvete och ingen ska få undgå mitt gnäll!
jag är så jävla sjuk!
tyck synd om mig då!
fruktansvärt patetisk och ynklig..
halvt döende!
men får man ingen sympati från karln gör man allt för att bli lite ompysslad :-P
idag var vi först på möte med Alfreds doktor och precis efter det med en handläggare från LSS.
Alfreds läkare är jättebra! Hon låtsas inte att hon kan allt om alfred och hans diagnoser och försöker verkligen se till att vi får träffa specialister inom nevrologi bl.a. gööörbra! vi är tacksamma för allt som kan hjälpa alfred!
mötet med LSS gick oxå jättebra. troligtvis kommer vi få avlastning i form av kortidsboende för alfred 1 dygn/vecka på ett boende som heter Skeden. ingenting är klubbat och klart än men det ser iaf ljust ut för oss!
sen tar det väl ca 2-3 månader innan allt är klart men nu är det iaf i rullning.
Det är mycket som har hänt senaste veckan och jag orkar inte dra allt på bloggen.
men nu verkar allt va i sin ordning igen och saker kan bara bli bättre.
jag har förövrigt börjat med ny medicin (igen) och håller varje tumme och tå för att den här ska va rätt!
Måste bara få avsluta med att säga hur tacksam jag är för mina fina vänner jag har runtomkring mig!
ni anar inte hur mycket ni betyder för mig och hur mycket bara en liten rad på facebook kan göra!
fortsätt skriva på facebook och fortsätt kommentera här! det gör mig riktigt glad!
Auf wiedersehen..
No news is good news..
Här går tvättmaskinen för fullt.
måste ha rena kläder till hela familjen inför den ev sthlmresan imorrn.
vågar inte hoppas att den ska bli av!
men vi håller tummarna givetvis.
vore så skönt för både alfred och mamma och pappa att få den gjord nu!
vi har väntat på tok för länge nu!
nu när alfred varit så förkyld sliter han lätt ut sonden eftersom han är där och gnor hela tiden.
vi var inne flera dar i rad för att sätta om sonden.
och det är ingen angenäm upplevelse för oss och speciellt inte Alfred som får kvälningar, skriker och knappt får luft av den stora ansträngningen. mammas hjärta blöder varje gång han måste utsättas för det där.
därför är det av extra stor vikt att det blir av nu!
Så här kommer det troligtvis se ut på Alfreds mage nästa vecka.
Den här helgen hade jag egentligen tänkt att åka till Motala och träffa Maria och Helene.
hade ställt klockan på 08.45 för att hinna packa och komma iväg skapligt..
måste ha rena kläder till hela familjen inför den ev sthlmresan imorrn.
vågar inte hoppas att den ska bli av!
men vi håller tummarna givetvis.
vore så skönt för både alfred och mamma och pappa att få den gjord nu!
vi har väntat på tok för länge nu!
nu när alfred varit så förkyld sliter han lätt ut sonden eftersom han är där och gnor hela tiden.
vi var inne flera dar i rad för att sätta om sonden.
och det är ingen angenäm upplevelse för oss och speciellt inte Alfred som får kvälningar, skriker och knappt får luft av den stora ansträngningen. mammas hjärta blöder varje gång han måste utsättas för det där.
därför är det av extra stor vikt att det blir av nu!
Så här kommer det troligtvis se ut på Alfreds mage nästa vecka.
Den här helgen hade jag egentligen tänkt att åka till Motala och träffa Maria och Helene.
hade ställt klockan på 08.45 för att hinna packa och komma iväg skapligt..
men jag kom fasen inte upp..
det gick så jäkla trögt!
till slut kom jag upp vid halv 12 och då kändes det för sent och som ett alldeles för stort project att komma iväg.
ja tänk va handikappad man blir av att va deprimerad.
snart får det va slut på eländet!
saknar mina tjejer i motala och ser fram emot en vin-och-snacka-skit-kväll!
hade så himla kul sist på marias veranda :-)
måste planera in en repris snart!
Vilken kväll! och vilka tjejer! saknar er! <3
Man kommer till en punkt i livet då man inser vad som är viktigt här i livet.
Och de vänner som jag ff har kontakt med är dem som verkligen betyder nåt.
man kanske inte hörs varje dag. men när man väl ses och hörs så är det som det alltid varit.
Människor förändras, och även jag, och man utvecklas åt olika håll.
ibland håller vänskapen, ibland inte.
man mognar, lär känna sig själv och blir mer trygg i sig själv ju äldre man blir.
Min självinsikt gör det lätt att sålla bort kritik som är mest till för att såra och göra mig ledsen men som det inte finns nån som helst sanning i.
tänk vad alla dessa år hos kurator och psykolog kan göra! :-)
visst är jag oxå skör i mellanåt.. speciellt när jag mår dåligt och är ledsen.
men jag vet ff vem jag är. och ju äldre jag blir desto klokare lär jag bli!
synd bara att pattarna ska åka ner en våning för varje år jag blir klokare ;-)
2 underbara vänner sitter på varsitt ställe i detta avlånga land och mår dåligt.
jag tänker på er ska ni veta och jag önskar jag kunde vara hos er!
men jag finns för er på tele, msn eller fejjan när ni vill! <3
Nej det får va allt för idag!
Om jag inte uppdaterar på några dar är jag troligtvis i sthlm för alfreds operation.
annars kommer jag troligtvis beklaga mig i bloggen direkt.
så No news is good news :-)
Auf wiedersehen..
det gick så jäkla trögt!
till slut kom jag upp vid halv 12 och då kändes det för sent och som ett alldeles för stort project att komma iväg.
ja tänk va handikappad man blir av att va deprimerad.
snart får det va slut på eländet!
saknar mina tjejer i motala och ser fram emot en vin-och-snacka-skit-kväll!
hade så himla kul sist på marias veranda :-)
måste planera in en repris snart!
Vilken kväll! och vilka tjejer! saknar er! <3
Man kommer till en punkt i livet då man inser vad som är viktigt här i livet.
Och de vänner som jag ff har kontakt med är dem som verkligen betyder nåt.
man kanske inte hörs varje dag. men när man väl ses och hörs så är det som det alltid varit.
Människor förändras, och även jag, och man utvecklas åt olika håll.
ibland håller vänskapen, ibland inte.
man mognar, lär känna sig själv och blir mer trygg i sig själv ju äldre man blir.
Min självinsikt gör det lätt att sålla bort kritik som är mest till för att såra och göra mig ledsen men som det inte finns nån som helst sanning i.
tänk vad alla dessa år hos kurator och psykolog kan göra! :-)
visst är jag oxå skör i mellanåt.. speciellt när jag mår dåligt och är ledsen.
men jag vet ff vem jag är. och ju äldre jag blir desto klokare lär jag bli!
synd bara att pattarna ska åka ner en våning för varje år jag blir klokare ;-)
2 underbara vänner sitter på varsitt ställe i detta avlånga land och mår dåligt.
jag tänker på er ska ni veta och jag önskar jag kunde vara hos er!
men jag finns för er på tele, msn eller fejjan när ni vill! <3
Nej det får va allt för idag!
Om jag inte uppdaterar på några dar är jag troligtvis i sthlm för alfreds operation.
annars kommer jag troligtvis beklaga mig i bloggen direkt.
så No news is good news :-)
Auf wiedersehen..
köpa spindel..
Det ser inte ljust ut..
Alfred vaknade med kramper och 39 graders feber idag.
har varit en sväng på sjukan och tagit prover och CRP var bra, under 8.
men denna näsa! hans snorande verkar aldrig ta slut!
nu är det bara en vecka kvar tills stockholmsresan och jag är tveksam till om han kommer va bra tills dess.
alltid ska de vara nåt! aaaghhh!
Nu kära läsare håller vi tummar och tår för att allt kommer gå vägen och att operationen kommer bli av! :-)
annars stretar vi på som vanligt.
en dag i sänder.
är förbaskat jävla less på att må dåligt och jag önskar jag bara kunde rycka upp mig..
men det är omöjligt!
men det går.. det är uthärdligt.
men livet ska väl vara mer än uthärdligt?
på sjukan idag skulle vi svänga förbi apoteket innan vi skulle packa in oss i bilen och bege oss hemåt.
när vi kommer fram i stora entrén ser august självklart kaféterian och vill inte alls åka hem utan fika.
förklarar för august att vi ska åka hem och äta istället..
men august vägrar acceptera ett nej och ställer sig framför vagnen och motar den så att jag inte kan köra framåt :-P stark vilja är bara förnamnet! haha
kunde inte låta bli att garva ät Gosefisen och så blev de såklart en liten fika..
alfred somnade så snällt i vagnen så vi kunde njuta av en fika i godan ro.
det har blivit ett jäkla tjat om spindlar här hemma och august vill hela tiden stå i fönstret och titta på spindlarna.
men det finns ju inga spindlar så här års ute.
idag tyckte han vi skulle köpa en spindel..
nej tack.. det räcker med dem vi har under sommarhalvåret.
Spindel till salu?
Jahaaaaaaaa..
nu har alfred slitit ut sonden igen! aaagghhh!
ja nu jävlar måste operationen bli av nästa vecka för det här pallar vi inte med länge till!
ska be till Gud, allah, buddha och varenda gud jag kan komma på för att den här operationen ska bli av!
tummarna ska jag tamefan tejpa fast i handflatorna.
nu måste jag ringa dagavdelningen igen..
Auf wiedersehen..
Alfred vaknade med kramper och 39 graders feber idag.
har varit en sväng på sjukan och tagit prover och CRP var bra, under 8.
men denna näsa! hans snorande verkar aldrig ta slut!
nu är det bara en vecka kvar tills stockholmsresan och jag är tveksam till om han kommer va bra tills dess.
alltid ska de vara nåt! aaaghhh!
Nu kära läsare håller vi tummar och tår för att allt kommer gå vägen och att operationen kommer bli av! :-)
annars stretar vi på som vanligt.
en dag i sänder.
är förbaskat jävla less på att må dåligt och jag önskar jag bara kunde rycka upp mig..
men det är omöjligt!
men det går.. det är uthärdligt.
men livet ska väl vara mer än uthärdligt?
på sjukan idag skulle vi svänga förbi apoteket innan vi skulle packa in oss i bilen och bege oss hemåt.
när vi kommer fram i stora entrén ser august självklart kaféterian och vill inte alls åka hem utan fika.
förklarar för august att vi ska åka hem och äta istället..
men august vägrar acceptera ett nej och ställer sig framför vagnen och motar den så att jag inte kan köra framåt :-P stark vilja är bara förnamnet! haha
kunde inte låta bli att garva ät Gosefisen och så blev de såklart en liten fika..
alfred somnade så snällt i vagnen så vi kunde njuta av en fika i godan ro.
det har blivit ett jäkla tjat om spindlar här hemma och august vill hela tiden stå i fönstret och titta på spindlarna.
men det finns ju inga spindlar så här års ute.
idag tyckte han vi skulle köpa en spindel..
nej tack.. det räcker med dem vi har under sommarhalvåret.
Spindel till salu?
Jahaaaaaaaa..
nu har alfred slitit ut sonden igen! aaagghhh!
ja nu jävlar måste operationen bli av nästa vecka för det här pallar vi inte med länge till!
ska be till Gud, allah, buddha och varenda gud jag kan komma på för att den här operationen ska bli av!
tummarna ska jag tamefan tejpa fast i handflatorna.
nu måste jag ringa dagavdelningen igen..
Auf wiedersehen..
